Redan namnet låter oss ana Spinozas kosmopolitiska bakgrund. Förnamnet Baruch, som pryder omslagen till de flesta moderna utgåvorna av hans verk, är hebreiska och vittnar om hans judiska ursprung. Men som nylatinsk författare kallade han sig även Benedictus, "den välsignade (och av sina meningsmotståndare fick han tillnamnet Maledictus, "den förbannade"). Till följd av familjens portugisiska anor, hände det även att han till vardags inte sällan omtalades som Bento De Espinosa. Denna mångfacetterade kulturella bakgrund återspeglas såväl i Spinozas tänkande som i hans omfattande språkkunskaper. Han inte bara skrev på latin, utan behärskad också den klassisk grekiskan, och talade samtliga de stora moderna språken.
Spinoza var av sefardiskt ursprung. Han härrörde alltså från den västliga grenen av judendomen, vilken under tidig medeltid etablerat sig på iberiska halvön, och som under morernas tid utgjort något av en kulturell elit i det nuvarande Spanien och Portugal.
| Daniel Elazar on the Sephardic Jews |  |
| Miriam Bodian on the Sephardic Jews of Amsterdam | |
| Yosef Kaplan on the Sephardic Jews of Amsterdam | |
För att undgå de religiösa förföljelserna i Portugal hade familjen utvandrat till Holland sedan detta land efter en utdragen befrielsekamp frigjort sig från Spanien (1579-1648) och infört religionsfrihet. Amsterdam var ett naturligt ställe att slå sig ned på. Hamnstäder har av hävd visat större tolerans och öppenhet mot religiösa och etniska minoriteter. Det är därför också i Bordeaux, Amsterdam och Venedig, (men även i Livorno, London, Rotterdam och Hamburg) som vi under tidig-modern tid finner stora judiska, eller "nykristna" kolonier.
Om de nykristna
Spinozas förfäder och familj var framgångsrika köpmän och aktade medlemmar av Amsterdams judiska samfund. Sonen sattes i församlingens skola och visade sig tidigt besitta en begåvning utöver det vanliga. Han spåddes en framtid som rabbin.
Men dessa förhoppningar skulle snart komma att grusas. Den unge Spinoza var inte bara en begåvad mönsterelev utan också en brådmogen fritänkare, och - vad värre var- han var inte rädd för att torgföra sina åsikter. Enligt honom saknade följande påståenden stöd i bibeln:
- Gud har ingen kropp
- Änglar existerar
- Själen är odödlig
Dessutom förkastade Spinoza följande föreställningar:
- att den gudomliga Försynen styr världen på bästa möjliga sätt
- att Gud på Sinaiberget gett Lagen till Moses och det judiska folket
- att det judiska folket alltjämt skulle vara bundet av den mosaiska lagen
Till att börja med försökte man från församlingshåll tysta Spinoza genom övertalning, mutor och hot, men denne vägrade att göra avbön. Detta ledde till hans uteslutning ur samfundet år 1656. Domen, cherem, som uttalades mot honom var den hårdaste i församlingens historia. Han anklagades där bland annat för att ha begått "monstruösa handlingar" och för att ha ägnat sig åt "vidriga kätterier". Spinoza hade nu fyllt 24 år.
Till följd av uteslutningen skulle Spinoza hädanefter inte bara komma att vara utestängd från den religiösa gemenskapen utan också från det omfattande ekonomiska nätverk som omgav denna. Han blev därför tvungen att försörja sig ömsom som linsslipare (med linser för glasögon, teleskop och mikroskop som specialitet), och ömsom som privatlärare. Han förde ett kringflackande liv mellan olika holländska städer och bodde tidvis i Amsterdam, Rijnsburg och Haag. Hans hälsa försämrades snabbt till följd av allt glasdamm han tvingades inandas i sin linssliparverkstad.
Spinozas tänkande finns samlat i två verk:
- Ethica (1663-) Spinozas Etiken består av fem böcker och rymmer i princip hela hans filosofi.
- Tractatus Theologico-Politicus (1670) - I denna anonymt publicerade traktat knyter Spinoza an till det antika frihetsbegreppet. Texten, som idag allmänt betraktas som en av liberalismens klassiker, väckte starka reaktioner i samtiden. En motståndare hävdade att den var "ett redskap som smitts i helvetet av en förtappad jude och djävulen".
Tre viktiga inflytanden kan spåras i Spinozas tänkande:
- Den antika stoicismen (som främst märks i hans politiska tänkande, hans betoning av vikten att med förnuftets hjälp höja sig över passionerna och i hans ödestro)
- Judisk medeltida filosofi (särskilt den judiska rationalistiska traditionens förkastande av kristendomens förment uppenbarade sanning och den judiska kaballans hierarkiska världsbild)
- Descartes
Spinoza kom tidigt i kontakt med Descartes filosofi och detta möte kom att utgöra ett viktigt vägskäl för hans intellektuella utveckling. 1663 utgav han Renati des Cartes Principiorum Philosophiae Pars I et II, More Geometrico Demonstratae, per Benedictum de Spinoza. I förordet var Spinoza noga med att förklara att han inte delar den kontroversielle Descartes åsikter utan bara presenterar dem. Men det är för oss idag uppenbart att Spinoza härigenom lägger grunden för sin egen filosofi. Samtidigt måste det påpekas att Spinozas förhållande till Descartes rymmer såväl påverkan som kritik. För samtidigt som han övertar många av fransmannens frågeställningar och begrepp, utnyttjar Spinoza sin store föregångare för att definiera sin egen filosofiska position.
Spinozas kritik av Descartes kan sammanfattas i fyra punkter:
- Spinozas Gud är till skillnad från Descartes inte transcendent, utan immanent.
- Spinoza räknar inte med tre substanser som Descartes, utan endast med en, Gud.
- Descartes substantiella dualism kropp / själ beskrivs av Spinoza som två parallella processer.
- Spinoza motsätter sig Descartes uppfattning att såväl människan som Gud besitter fria vilja. För honom sker allt av nödvändighet.
Kanske skulle man här kunna säga att Spinoza konfronterar Descartes med stoicismen och den judiska rationalismen, och att han läser honom som Montaigne skulle ha läst honom om denne levt i slutet av 1600-talet. Gud Till skillnad från Descartes utgår Spinoza från att det endast existerar en substans, Gud. Hans filosofi kan därför beskrivas som monistisk. Denna ståndpunkt sammanhänger med en radikal och samtidigt i samtiden mycket kontroversiell Gudsuppfattning. Spinozas Gud är oändlig, den enda nödvändigt existerande substansen. "Allt som existerar är i Gud eller existerar i Gud", skriver Spinoza. Det innebär att Gud inte har någon utsida eller något yttre. Gud är immanent och inte transcendent. Gud är med andra ord inte ovanför världen, utan i densamma. Gud har varken orsak eller upphov.
Denna Gud har mycket lite gemensamt med judendomens och kristendomens Gud, och Spinoza var en skarp kritiker av såväl Gamla som Nya Testaments Gudsuppfattning. Om Gud är allt, och ingen principiell skillnad råder mellan "honom" och den av "honom" skapade världen - vad är det då för skillnad mellan begrepp som Gud, naturen och världen? Spinoza har av denna anledning ömsom anklagats för ateism och ömsom för att företräda ett panteistiskt synsätt.
Det som kanske dock ytterst karakteriserar Spinozas Gud är dennes opersonliga väsen. Med eftertryck framhåller Etikens författare att Gud inte låter sig beskrivas i antropomorfa termer. Gud kan med med andra ord inte tillskrivas mänskliga egenskaper, och därför inte liknas vid Fadern, skaparen, arkitekten etc. Av denna anledning kritiserar Spinoza också dem som "skapar sig en Gud, i skepnad av en människa, bestående av kropp och själ, och föremål för passionerna". Denna i grunden felaktiga Gudsuppfattning är en källa till andlig ofrihet, som då den omsatts i politisk handling ofta kommit att ge upphov till intolerans och förtryck. Världen
Eftersom Spinozas Gud är immanent och allt som existerar, existerar i Gud, är världen inte yttre i förhållande till denne. Världen följer istället med samma logiska och matematiska nödvändighet ur Guds väsen, eller natur, "som det ur triangelns natur följer att vinkelsumman är 180 grader". Det faktum att världen av nödvändighet existerar sådan den är, innebär vidare att den inte är att betrakta som uttryck för Guds fria vilja, eller för hans fria skapande aktivitet. Det som är, är så och kan inte vara annorlunda. Det drag av determinism som genomsyrar Spinozas världsförklaring har ibland tillskrivits inflytandet från den antika stoicismen.
Av Guds oändligt många attribut känner människan endast två - utsträckning och tänkande. Dessa svarar mot Descartes uppdelning i kropp och själ, som hos Spinoza dock definieras som två parallella processer. Denna tankegång låter sig illustreras av hur han beskriver synintrycken. Dessa kan under tänkandets attribut uppfattas som ett flöde av "bilder", och under utsträckningens som "anatomisk-fysiologiska processer".
Men det faktum att Spinozas värld är monistisk innebär inte att den är odifferentierad eller saknar inre bestämningar. Tillvaron är i hans ögon inte bara förnuftigt och systematiskt ordnad, utan även strängt hierarkiskt uppbyggd. Åtminstone tre skilda nivåer kan här urskiljas:
- Den universella nivån, som beror direkt av Gud (här finner vi till exempel de oföränderliga och eviga naturlagarna);
- De mellanliggande nivåerna, som rymmer grader av mediering;
- Den partikulära nivån, där de enskilda föremålen, modi, återfinns, vilka är föremål för vertikal och horisontell påverkan, dels från universella krafter, dels från andra enskilda föremål.
Mot dessa skiktningar svarar tre olika kunskapsformer eller betraktelsesätt:
- Universell nivå: det inuitiva vetandet, scientia intuitiva;
- Medierande nivå: det resonerande förnuftet (ratio);
- Partikulär nivå: vaga föreställningar och ogrundade uppfattningar (imaginatio, opinio, cognitio ab experientia vaga etc)
Inom detta system sker allt, som redan påpekats, av inre nödvändighet. Från den höga, insiktsfulla positionen inom systemet, som Spinoza förbinder med det inuitiva vetandet (scientia intuitiva) framgår detta klart. Men ju lägre ned i hierarkin vi kommer desto svårare blir det att uppfatta och urskilja tillvarons ordning och de oändliga kausalkedjor som kan sägas bygga upp denna. Betraktad underifrån (imaginatio, opinio, cognitio ab experientia vaga) ter sig världen därför lätt som kaotisk och osammanhängande. För att åskådliggöra skillnaden mellan att uppfatta världen inifrån-underifrån och att se den inifrån-ovanifrån tillgriper Spinoza en liknelse. Tänk dig att du uppfattar blodet som cirkulerar i din kropp med ögonen hos en mask som simmar runt i det och jämför detta betraktelsessätt med hur blodet ter sig om du betraktar det utifrån insikten om blodomloppets uppbyggnad. För att förstå delen, hävdar Spinoza, måste vi först lära känna helheten.
Baruch Spinoza om masken i blodomloppet (brev till Oldenburg)
هیچ نظری موجود نیست:
ارسال یک نظر